Taggarkiv: PIIGS

Riksbanken lånar 10 miljarder SEK för att kunna låna ut till IMF

Ingen har väl glömt Riksbankens, med riksdagens godkännande, utlåning av 100 miljarder (100 000 000 000) svenska kronor till IMF (International Monetary Fund/Internationella valutafonden) med 0,1 % i ränta som sedan slussar pengarna vidare till krisländer som exempelvis PIIGS (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien). Pengarna som lånas ut tas ifrån den svenska valutareserven som ”förstärktes” under finanskrisen genom att Riksbanken beslutade att låna upp utländsk valuta till ett värde motsvarande 100 miljarder kronor. Vid utgången av 2011 uppgick lånen i utländsk valuta till 86,7 miljarder kronor.

De lånade pengarna var/är tänkta att användas för att ”stabilisera” svenska bankers vårdslösa utlåning vid en eventuell bankrun (att bankkunder tar ut sina besparingar ifrån banker av rädsla för en bankkollaps/konkurs antingen till följd av betalningsinställningar/konkurs av icke kreditvärdiga låntagare; om ni kommer ihåg Swedbanks situation i Baltikum för något år sedan, eller att bankerna tagit alldeles för stor risk vad gäller fractional reverve banking/kapitaltäckningsminimering och detta på grund av uttag inte räcker för utstående lån. Bankkunder kan även, i avsaknad av rädsla för bankkonkurser, välja att ta ut sina pengar för att köpa silver och guld som skydd emot hög inflation (i modern tid vid exempelvis de Argentinska ekonomiska kriserna med en 10-20 % inflation per månad, 200 % inflation juli 1989 och 5000 % inflation för helåret 1989), då bankerna helt saknar alternativ till ett reellt inflationsskydd.

Vid en bankrun eller för mycket lån som måste avskrivas på grund av låntagares betalningsinställningar/konkurs så kommer delar av valutareserven att lånas ut till krisbanker till i princip obefintlig ränta i förhållande till den risk som det innebär att låna ut dem för att bankerna själva ska klara sig igenom elddopet. Ytterst så kan och kommer den svenska staten inte att tveka att ta över och helt förstatliga banker. Ni har väl inte glömt Carnegie, som var en investeringsbank och som övertogs i ett naffs, november 2008. Även om dess undergång i realiteten enbart skulle ha drabbat ett fåtal välbärgade personer om staten inte gett nödlön ifrån början. En svenssonbank som Swedbank skulle tas över ännu snabbare även om de flesta kunder inte skulle drabbas om de har insättningar som uppgår till maximalt 100.000 Euro, vilket ersätts av den staliga insättningsgarantin. Staten vill till varje pris undvika ett användande av insättningsgarantin eftersom att det, med rätta, skulle ge upphov till misstroende emot bankerna och ytterst leda till bankruns.

De 10 miljarder svenska kronor som nu lånas upp i utländsk valuta kan inte vara annat än en direkt konsekvens av riksdagens beslut att godkänna utlåningen av 100 000 000 000 svenska kronor med 0,1 % i ränta till IMF.

Under finanskrisen har Riksbankens deltagande i IMF:s olika lånearrangemang ökat i omfattning, vilket inneburit att valutareserven tagits i anspråk. Riksbankens utlåning till IMF uppgick vid utgången av 2009 till 5,7 miljarder kronor. Vid utgången av 2010 var utlåningen 7,9 miljarder kronor för att vid utgången av 2011 uppgå till 11,5 miljarder kronor. Under 2012 förväntas utlåningen öka ytterligare, kanske med så mycket som 100 miljarder kronor extra. 100 miljarderslånet som riksdagen godkände är en lånegaranti, vilket innebär att IMF bestämmer hur mycket av de 100 miljarderna som de vid varje givet tillfälle vill låna.

Den 15 December 2011, Veckorapport 2011-12-15, hade Riksbanken fordringar på IMF på 34 924 000 000 svenska kronor. Det ska bli intressant att se hur mycket det kommer att öka, vilket ni kan se på Riksbankens redovisning av den löpande balansräkningen.

Riksgälden ska alltså låna upp 10 miljarder svenska kronor i utländsk valuta. En intressant fråga är till vilken ränta det kan tänkas bli?

En kvalificerad gissning är att upplåningen sker i Euro och eventuellt en liten del i USD. När man teoretiskt sett beräknar lånekostnaden för ett nytt lån för en redan skuldsatt, statsskulden på 1 134 536 886 451 SEK (1 134 miljarder) 31 januari 2012, så kan man göra det på två sätt:

– Marginalkostnaden
Dels kan man titta på vad det skulle kosta Riksgälden att låna upp 10 miljarder på den nuvarande statsskulden. Eftersom att vi inte vet om någon löptid så kan vi utgå ifrån tidigare praxis. Passande nog har Riksgälden nyligen lånat upp 13 miljarder svenska kronor i Euro i tre år för vidareutlåning till Riksbanken. Räntan blev 0.725 %. Enligt enligt Riksgälden var räntan på lånet på en ”ny rekordlåg nivå” varvid det är svårt att se att räntan kommer att bli så mycket mindre i framtiden när Riksbanken måste låna ut resten av de utlovade 100 000 000 000 och Riksgälden ytterligare ökar statsskulden. Snarare så kommer lånekostnaderna för alla skuldsatta länder att stiga, när investerare blir allt mer medvetna om inflationen.

Utgår vi ifrån att det nya 10 miljarderslånet blir på samma villkor och löptid som lånet ovan så borde räntan bli ungefär densamma. Ränteskillnaden mellan Riksbankens utlåningsränta och Riksgäldens inlåningsränta blir då: 0,725 – 0,1 = 0,625 %.

Skulle IMF utnyttja hela lånegarantin samt Riksbanken och Riksgälden finansiera det med lån så skulle det innebära en direkt svensk subvention på: 0,00625 x 100 000 000 000 = 625 000 000 svenska kronor (625 miljoner) i enbart räntekostnad per år. Om vi naivt utgår ifrån samma rekordlåga ränta. Dessutom så har Riksbanken genom Riksgälden fram till 2011 redan lånat 86,7 miljarder kronor i utländsk valuta. Till en ränta som måste ha varit högre än den ”rekordlåga” räntan vad gäller lån i Euro. Men det räcker ju uppenbarligen inte till för att Riksbanken ska kunna intervenera på finansmarknaden.

– Sammanvägd lånekostnad
Ett annat sätt är att se kostnaden för alla lån som en kostnad oavsett om det var det första lånet man tog eller sista lånet, eftersom att priset på det sista lånet även är en funktion av de tidigare lånen/skuldsättningen. Man skulle alltså även kunna använda statens snittlånekostnad för att beräkna lånekostnaden.

Några retoriska frågor?
Hur kan man kalla lånat kapital för en reserv?

Hur kan svenska politiker vara så befängda att det ger ett godkännande att låna ut pengar till IMF som de måste låna upp, till mer än 7 gånger utlåningsräntan som naturligtvis inte är någonstans i närheten av att täcka den löpande inflationen, (då den inte ens täcker finansieringskostnaden)?

Det går nog knappast att framhålla hur sjukt det är att behöva låna pengar till en kostnad av mer än 7 gånger i inlåningsränta än vad man får i utlåningsränta för att kunna låna ut pengar till någon annan som sedan lånar ut dem till 400-600 gånger högre ränta till någon som inte bara är illikvid utan även insolvent (i och med att de inte vill sälja av sina tillgångar för att betala sina skulder, vilket enbart är möjligt när det gäller suveräna länder som inte lyder under vanliga konkurs- och utmätningslagstiftning). Förlusten som Riksbanken – Riksgälden gör, hur täcks den upp? Naturligtivs antingen direkt på skattsedeln eller genom en indirekt skatt på all utsående svensk valuta genom inflation.

Stefan Ingves i sveriges radio innan riksdagens godkännande
Enligt reportern ska Stefan Ingves ha sagt att: Det handlar om lånegarantier som kanske inte kommer att användas, eller bara en del av summan. Oftast blir det så att det man lånar ut tenderar att bli mycket mindre än själva lånelöftet. Det kan bli en god affär för Sverige. 100 miljarder kronor motsvarar ungefär 5,5 procent av de 200 miljarder euro som EU lånar till IMF. Det är betydligt mer än den svenska kvoten eller andelen i IMF som ligger på 0,93 procent. Men räntan kan bli bra mellan 4 och 5 % och lånet garanteras av fondens medlemmar.

Räntan som vi nu vet blev 0,1 %, ”bara” 400-500 gånger mindre än vad som getts sken av innan riksdagen gav sitt godkännande. En bra affär?, inte ens om räntan varit 4-5 % hade det varit en bra affär, utan en mycket dålig affär. Att lånet garanteras av IMF:s medlemmar förtar inte faktumet att de svenska skattebetalarna bjuder krisländerna på ett ”räntefritt” lån som Riksgälden lånar upp till 7 gånger utlåningsräntan och som lök på laxen lägger hela den löpande kostnaden för inflationen på de svenska skattebetalarna.

Beslutsprocessen är mycket kännetäcknande när det gäller myndighetsbeslut; där kostnader alltid underskattas (ett utmärkt exempel: Hallandsåsen eller i sort sett alla infrastruktursatsningar) och intäkter konstant överdrivs (exempelvis den senaste momssänkningen för restaurangnäringen). När politiker har fattat ett beslut så väljer politikerna att inte rota vidare i saken. Inte ens för att rätta till felaktiga beslut på felaktiga grunder och avkräva ansvar, utan istället fortsätter de på den inslagna vägen för att ”rädda ansiktet”. Den mänskliga naturen stipulerar att den sämsta användningen av pengar/resurser får man när andra personer spenderar andras pengar/resurser på andra personer.

Som bekant är politikerna lösning på skuldkrisen (för stora skulder, budgetunderksott, överspendering) i Europa eller USA: mer lån och skulder för att man ska kunna fortsätta med budgetunderskott, spendera mer än vad man har och skjuta problemen på framtiden. Till och med ett dagisbarn förstår att man inte löser ett problem med en för hög skuldsättning med mer lån. Som om en alkoholist skulle lösa sina alkolholproblem med mer sprit. Istället handlar allt om att skjuta problem på framtiden för att kunna bli omvalda tills det inte går att skjuta problemen längre fram och först då påstå sig ha en lösning på problemen. En lösning som antagligen kommer att innebära att alla får det lika dåligt.

Allting har tecknet av ett pyramidspel, med den skillnaden att korten är öppna för alla att se vad som försiggår. Det gäller bara att öppna ögonen och använda hjärnan istället för att lyssna på personer tillsatta för framföra teorier kring att man kan skapa välstånd och hög levnadsstandard genom att låna i alla evighet. Resultat blir inflation; att alla som har arbetat upp besparingar för pension eller framtida konsumtion blir beskattade på sin köpkraft för att betala andras konsumtion med lånade pengar. Allt detta möjliggörs genom FIAT-valuta. Det genom världshistorien mest lämpade sättet att skydda sig är att bevara sin köpkraft i saker som politiker inte kan trycka eller skapa ur tomma intet. Det enklaste sättet att skydda sig är att löpande investera i silver och guld för att inte riskera hela sitt framtida levebröd på FIAT-valutors ”värdebeständighet”. Guld och silver kan ingen politiker skapa ur tomma intet. Om västvärlden hade haft en riktig monetär guld/silver-standard och en fri marknad så hade dessa problem aldrig kunnat uppstå. En sådan standard kommer vi nog inte se förrän västvärlden antingen förlorar sitt oljeberoende ifrån mellanöstern, så att vi inte längre har behov att betala för reella tillgångar med värdelösa FIAT-pengar eller när allmänheten genom marknaden kräver en monetär guld/silver-standard.

Vad är valutareserven till för?
Riksbanken:Valutareserven tjänar två syften. Den ska i första hand kunna användas för att uppfylla Riksbankens åtaganden. Reserven ska kunna användas till att ge tillfälligt likviditetsstöd till solventa svenska banker, till att fullgöra Sveriges del i Internationella valutafondens (IMF:s) internationella långivning, och till att vid behov intervenera på valutamarknaden. Dessa åtaganden innebär begränsningar i hur valutareserven kan placeras. En stor del av valutareserven bör hållas i de valutor i vilka likviditetsstöd kan bli aktuellt. Därutöver bör reserven hållas i tillgångar med låg likviditetsrisk, det vill säga i tillgångar som snabbt kan omvandlas till reda pengar.

I andra hand ska valutareserven ge Riksbanken, och i slutändan staten, god avkastning i förhållande till den risk som tas. Detta innebär att valutareserven kan utformas på ett annat sätt än vad som motiveras enbart av Riksbankens åtaganden. Valutareserven får dock inte placeras så att möjligheterna att utföra Riksbankens uppdrag äventyras.

Länkar till Riksbankens lånebeslut:
Pressmeddelande: Riksbanken fyller på valutareserven
Beslutsunderlag: Valutareservens storlek återställs

Sverige lånar ut 100 miljarder till PIIGS via IMF med 0,1 % i ränta


För en gångs skull ett förvånansvärt kritiskt reportage ifrån (statstelevisionen) SVT:s Rapport den 30 Januari 2012 om Sveriges utlåning av 100 miljarder svenska kronor med en ränta på 0,1 % till IMF (internationella valutafonden) och dess vidare utlåning till krisländer som exempelvis Portugal, Italien, Irland, Grekland, Spanien (PIIGS). Vart IMF sedan väljer att skicka pengarna de lånar eller till vilka villkor har Sverige inget att säga till om. Men Grekland används som ett illustrativt exempel i inslaget.

Hur mycket är en miljard?
En (1) miljard är: 1 000 000 000 kr
Sverige har alltså lånat ut: 100 000 000 000 kr

Sverige har alltså lånat ut pengarna till IMF för en icke förhandlingsbar ränta på 0,1 procent som sedan exempelvis kan låna ut samma pengar till Grekland för exempelvis 3 % i ränta. Om någon privat aktör nu emot bättre vetande skulle vilja låna ut pengar till Grekland så skulle räntan exempelvis vara 30 % eller mer.

I inslaget försäkrar både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg att utlåningen är riskfri och att pengarna med hög sannolikhet kommer att betalas tillbaka.

Efter att ha lånat ur 100 miljarder till 0,1 procents ränta ger statsminister Reinfeldt det svenska folket följande mycket lugnande besked gällande lånets säkerhet: ”Ja, dels så är ju villkoren, genom att ge den här kapacitetsmöjligheten till internationella valutafonden – säkerställa att man får marknadsmässigt betalt. Att man får sina pengar tillbaka – det vill säga – det är lån – och det är inte några gåvor. Och att det dessutom förknippas med mycket tuffa villkor gentemot det land som får lånen.”

Man måste inte vara tankeläsare för att förstå att Reinfeldt inte vet vad han pratar om och hoppas att journalisten inte heller har någon koll. Ett visst mått av ren lögn måste man även säga att det är med tanke på hans tidigare uttalande samma dag (den 30 Januari 2012) som det rapporteras om i media att: Grekland i realiteten är bankrutt och förväntar sig att kunna leva på lån från andra. Ja, mycket riktigt Fredrik, bland annat lån ifrån Sverige som du så frikostigt varit med om att skicka.

Sedan är det mycket riktigt att det ställs tuffa krav på länderna som får pengar ifrån IMF, även kallat finansvärlden lånehajar. Kraven är inte höga räntor, nej istället handlar det om en plundring av landets mest värdefulla resurser som ska hastas ut på marknaden i privatiseringar på ett sätt som direkt eller indirekt gynnar de andra länderna som är anslutna till IMF. Ett land som förlitar sig på IMF förlorar sin självaktning, sin suvärnintet och utsätts för politikska påtryckningar att stödja en viss linje när det gäller säkerhetspolitik eller att ansluta sig till insatser som de vi sett i Libyen, Irak, Afgahnistan o.s.v. för att de ska fortsätta att få låna och rulla över befintliga lån.

Anders Borg kände ett uppenbart behov av att överdriva när det kommer till vilket säkert lån som de gett IMF med de svenska skattebetalarnas pengar, istället för att förklara VARFÖR det skulle vara säkert, om hur stor risken för obestånd på skulden är: ”Jag skulle säga att det finns en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt liten risk för det.”

Lars Calmfors (professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och sedan 2008 även ordförande i Finanspolitiska rådet, en ”expertmyndighet” med uppgift att utvärdera den ekonomiska politiken.) om risken: ”Man tar en viss risk, att skattebetalarna i slutändan kommer å förlora på det här. Å andra sidan så vill vi ju naturligtvis bidra till att det inte blir en djup internationell finanskris.”

Stefan Ingves (riksbankens ordförande) om Sveriges ”marknadsmässiga” lån till IMF: ”De är ju inte marknadsmässiga i så måtto att om ett land inte kan låna på marknadens villkor, så tvingas man att gå till internationella valutafonden, i det avseendet så är det har någonting, helt annorluda.”

Utan att sätta mig in i de exakta villkoren för utlåningen till IMF. Om IMF ansvar för lånen eller om de avskrivs om det land som IMF i sin tur väljer att låna ut pengarna hamnar på obestånd. Eller om man slår ihop alla IMF:s lån till en korg av lån som borgenären har att hålla sig till, eller om det finns borgensländer förutom det land som mottar lånet som ansvarar för återbetalning av lånet (vilket får anses ytterst tveksamt). Så kan det mycket väl vara säkert att pengarna kommer att betalas tillbaka. Men vad de helt förtiger är vilket värde de då kommer att ha. Om de svenska skattebetalarna fortfarande kan få lika mycket välfärd för pengarna som vid tiden de lånades ut. Knappast. Räntan är ett inget annat än ett grovt skämt och vid den tid lånen betalas tillbaka kommer inflationen ha gjort sitt.

Sveriges riksbank har som officiell målsättning att devalvera den svenska valutan med 2 procent per år. I regel har detta mått aldrig hållits, utan det officiella inflationsmåttet har oftast varit högre. Räknar man dessutom den reella inflationen, d.v.s. mäter den riktiga prisökningen för vanliga människors levnadskostnader som inkluderar exempelvis mat och energi så kan man i princip dubbla den officiella inflationen. Betänker man därtill att riksbanken har anslutit sig till klubben med löjligt låg styrränta, i skrivande stund 1,75 procent som antagligen kommer att sänkas ytterligare i framtiden, så står det klart att vid tiden för återbetalning kommer köpkraften vara betydligt lägre. Sverige har nämligen som inofficiell policy att devalvera i takt med övriga EU och västvärlden. En utav de mest bidragande orsakerna till att de svenska politikerna vill gå med i EMU (Europeiska monetära unionen, länder med Euro som valuta och en gemensam riksbank) är så att de slipper smyga omkring med olika åtgärder för att uppnå detta mål löpande. De tror nämligen att det är bättre att sälja till rabatterat (devalverat) pris och istället sälja mer för att uppnå samma reella BNP. Extrem exemplet är Kina som löpande devalverar sin valuta bland annat genom att de löpande återinvesterar sitt handelsöverskott i USA:s på sikt värdelösa statsobligationer i syftet att bygga upp sin ekonomi, infrastruktur och säkra råvarutillgångar. Samtidigt som det kinesiska folket uppmanas att spara i silver och guld för att bevara köpkraften och rikedomen hos folket. En dag när kineserna är nöjda med uppbyggnaden av ekonomin så kommer de att övergå till en mer sund ekonomi. Detta kommer antagligen att hända i samband med att petrodollarn förlorar sitt inflytande över finans- och råvarumarknaden. Då finns det inte längre någon anledning för kineserna att devalvera sin valuta för att vara USA:s fabrik (under förutsättning att Kina uppnått en viss mån av ekonomisk infrakstrutur inom landet). De kan då skifta till en inhemsk ekonomi och export som ger ett större ekonomiskt utbyte som är mer reellt fördelaktigt för de kinesiska arbetarna. I en ändlös devalveringstävling med övriga västvärlden blir naturligtvis alla som sparat i offentliga pensionssystem rånade på köpkraften och det är därför som dagens pensionärer har det krävt. När de jobbade såg det ut att bli en bra pension i nominella termer. Vad många inte tänkte på att de alla hade sparat i FIAT-valuta, som för eller senare förlorar sin köpkraft. En utveckling som skyndades på av att USA avskaffade ”guldstandarden” i början av 70-talet. Innan avskaffandet kunde varje dollar kunde växlas emot en fast mängd guld. Eftersom att många övriga länder hade us dollar som reservvaluta just för att den var växlingsbar emot en viss mängd guld fick de per automatik sina valutor kraftigt devalverade.

I samma nyhetssändning så kan man höra om hur Sverige som icke EMU-land vill gå med i finanspakten och ska få inflytande över ”skuldsaneringsprocessen” i Euroländerna främst PIIGS utan att behöva ge något som helst i utbyte. Hela veckan har det rapporterats om att alliansen och socialdemokraterna vill gå med i den europeiska finanspakten. Vid fler tillfällen har en mycket självsäker Fredrik Reinfeldt framträtt i media om att de får igenom sina krav att binda de andra 17 EMU länderna med att Sverige (ett icke EMU land) ska få vara med och ha synpunkter på hur de ska lösa de fundamentala EMU problemen främst med PIIGS-länderna och den totala bristen av påföljder för de länder som inte följer de åtagna budgetprinciperna. Det har inte sparats på de politiska utspelen kring detta och till och med de krisdrabbade socialdemokraterna har kommit med minst sagt lustiga utspel om att medlemskapet inte ska innebära att Sverige måste göra uppoffringar när det kommer till den svenska modellen för arbetstagare med fackföreningar och kollektivavtal. Det är bara det att finanspakten inte handlar om den svenska arbetsrätten överhuvudtaget, de kunde lika gärna ha framfört kravet att ett svenskt inflytande i finanspakten inte ska påverka Hemglass möjligheter att spela sin melodi när glassbilen kommer, det vore ett lika irrelevant krav. Särskilt med tanke på att huvudkravet varit ett svenskt inflytande men att Sverige inte skulle ha något som helst bindande åtagande att genomföra det som man kommer fram till i finanspakten och som de övriga 17 EMU-länderna måste genomföra. Finanspakten handlar enbart om budgetsaneringar i EMU, främst de krisdrabbade PIIGS-länderna samt se över EMU-regelverket för att rädda EMU-samarbetet och euron. Den svenska arbetsmodellen avskaffades för övrigt i praktiken när Sverige gick med i EU och satte EU-lagstiftningen över såväl Sveriges grundlag som övrig lagstiftning.

Anledningen till att statsminister Fredrik och socialdemokraterna varit så självsäkra med att få igenom sina krav är att Sveriges lån på 100 miljarder svenska kronor till IMF att i sin tur låna ut till exempelvis PIIGS var Sveriges inträdesbiljett för att få vara med i den till synes åtråvärda skuldklubben. Hur skulle de 17 EMU-länderna annars kunna åtgärda Sveriges välvilja att riskera att inte få tillbaka 100 miljarder i princip utan ränta? Dessutom finns det en förhoppning att få med Sverige i EMU. Något som inte är förvånade med tanke på alliansen och socialdemokraternas agerande. De verkar inte ha förstått att euron var dömd att misslyckas och att en FIAT-valuta som man själv har kontroll över och kan omvandla till en real-valuta (exempelvis guld/silver-standard) är bättre än en FIAT-valuta där Sverige inte kommer att ha ett dyft att säga till om.

Mycket riktigt så fick Sverige ”igenom” sina villkor och anslöt sig till finanspakten samma kväll (den 30 Januari 2012). Där Sverige ändå inte kommer att ha något att säga till om eller ha något inflytande som litet icke EMU-land.

Om ni trodde att syftet med att låna ut pengar till Grekland var att rädda någon stackars grek ifrån att svälta ihjäl på gatan eller se till att grekiska barn kan gå i skolan så har ni blivit riktigt vilseledda. Syftet är att undvika att Grekland ställer in avbetalningarna på de lån som alla privata banker lämnat till Grekland i spekuleringssyfte om bra avkastning. Det senaste årtiondet med extremt artificeillt låga räntor genom FIAT-valutasystemet, för att politiker velat ge allt åt alla, har tvingat investerare att ta allt större risker för överhuvudtaget kunna hitta räntor som skyddat emot inflationen. Att investera i guld eller silver har de flesta förvaltare inte haft en tanke på eftersom att de varit indoktrinerade med att framtida värde kommer i pappersinvesteringar med evig tillväxt. Ett utmärkt exempel är hur många förvärvade sub-prime lån, de hade ingen tanke på att de skulle bli värdelösa. En hel del pengar ha investerats i Grekland och andra PIIGS-länder av europeiska banker och pensionsförvaltare och ställs dessa betalningar in, så är risken att de länderna känner sig tvingade att gå in trycka pengar och rädda dessa institut istället för att låta dem ta ansvar för sina dåliga, rent utsagt vårdslösa, investeringar och låta marknaden sortera ut dessa ruttna tillgångar ur systemet. I syfte att behålla förtroende för bankväsendet och pensionssystemen. Regeringarna i Europa vill absolut undvika en så kallad bankrun d.v.s. att gemene man förlorar förtroendet för banksystemet och börjar ta ut sina tillgodohavanden. Många banker skulle då gå omkull. I EU finns det även en insättningsgaranti för medel hos banker, där regeringarna är tvingande att betala ut kunders behållning i en bank upp till ett visst belopp ifall banken går i konkurs och inte har medel nog för att täcka detta. Man vill undvika att använda den, inte för att man är rädd för att trycka pengar, utan att vanliga människor då kommer att fly banksystemet. Då skickar man hellre pengar till Grekland och övriga PIIGS så att de kan betala sina förfallna lån till de europeiska bankerna.

Den forna statsministern Göran Persson har även varit och gjort utspel i media i samband med att socialdemokraterna har fått en ny partiledare i Stefan Löfven och återigen yttrat att Sverige måste gå med i EMU. Han glömde dock säga hur mycket han får betalt av JKL (en lobbyistfrima som han numera jobbar åt och fakturerar via ett aktiebolag utan att ta ut någon lön för att slippa kvitta av emot sin garanterade riksdagspension) och vem som gett JKL uppdraget att förmå honom att göra de utspelen när han var inbjuden i media för att prata om socialdemokraternas nya partiledare och deras partikris?

Det reporten missade att fråga i slutet av inslaget var:

VARFÖR Sverige ska låna ut pengar till PIIGS via IMF överhuvudtaget?

Vilket väljarmandat Reinfeldt och Borg anser sig ha för att tvångsbeskatta befolkningen och låna ut de pengarna till IMF – PIIGS och dessutom till en obefintlig ränta?

Finns det inte bättre användning för pengarna i Sverige för skattesänkningar eller förbättringar i välfärden exempelvis för våra äldre eller i infrastruktur såsom en anständig standard på järnvägen och våra riksvägar?

Staten har ingen uppgift i att tvångsbeskkatta sina medbogare och invånare för att låna ut pengarna till andra länder, än mindre låna ut pengar i princip gratis. Sedan ska vi också komma ihåg Sveriges ekonomiska kris i 90-talets början, då hade de svenska politikerna inte lika hög svansföring när de reste runt med svansen mellan benen för att låna pengar. Ska vi därför låna ut pengar till IMF?

Det enkla svaret är egentligen att man får rätta munnen efter matsäcken och inte spendera mer än vad man har och inte skjuta underskott på framtiden. Det man vill spendera får man ärligt och transparent uppbära genom skatter. Dessutom berodde 90-talskrisen på politkernas spenderingsbybris, att ge allt åt alla utan att samtidigt tala om kostnaden i höjda skatter för väljarna, vilket möjliggjordes av fiat-valuta, artificiell kontroll via styrräntor samt en peggad/fast valutaväxlingskurs som var dömd att misslyckas. Peggad/fast innebär att staten bestämmer att för varje krona måste man betala 0.1 us dollar, 0,08 pund o.s.v och att inte marknaden bestämmer växlingskurser efter tillgång och efterfrågan, ränteparitet, investeringsbehov o.s.v. Precis som en styrränta så är det långsiktigt ohållbart. Och resultatet med en manipulerade styrränta blir att valutans köpkraft faller i värde.

Skuldkrisen är ett utmärkt exempel på hur politikerna löser problem; genom att inte inse eller erkänna att man har haft fel utan spä på med mer av samma problem för skjuta problemet på framtiden. Till och med ett dagisbarn förstår att man inte löser ett problem med en för hög skuldsättning med mer lån. Som om en alkohollist skulle lösa sina alkolholproblem med mer sprit. Istället handlar allt om att skjuta problem på framtiden för att kunna bli omvalda tills det inte går att skjuta problemen längre fram och först då påstå sig ha en lösning på problemen. En lösning som antagligen kommer att innebära att alla får det lika dåligt.

Det råder ingen som helst tvekan om att politikerna i västvärlden vill ”lösa” dessa skuldproblem genom inflation och en devalvering av sina FIAT-valutor. Det enklaste sättet att skydda sig är att löpande investera i silver och guld för att inte riskera hela sitt framtida levebröd på FIAT-valutors ”värdebeständighet”. Guld och silver kan ingen politiker skapa ur tomma intet. Om västvärlden hade haft en riktig monetär guld/silver-standard och en fri marknad så hade dessa problem aldrig kunnat uppstå. En sådan standard kommer vi nog inte se förrän västvärlden antingen förlorar sitt oljeberoende ifrån mellanöstern, så att vi inte längre har behov att betala för reella tillgångar med värdelösa FIAT-pengar eller när allmänheten genom marknaden kräver en monetär guld/silver-standard.

Uppdatering av inlägget:
Statsminister Fredrik Reinfeldt svarar på lite utvalda frågor om europakten, förlåt, finanspakten som den kallas (videon publicerades den 31 Januari 2012 klockan 17:05):