Ingen har väl glömt Riksbankens, med riksdagens godkännande, utlåning av 100 miljarder (100 000 000 000) svenska kronor till IMF (International Monetary Fund/Internationella valutafonden) med 0,1 % i ränta som sedan slussar pengarna vidare till krisländer som exempelvis PIIGS (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien). Pengarna som lånas ut tas ifrån den svenska valutareserven som ”förstärktes” under finanskrisen genom att Riksbanken beslutade att låna upp utländsk valuta till ett värde motsvarande 100 miljarder kronor. Vid utgången av 2011 uppgick lånen i utländsk valuta till 86,7 miljarder kronor.

De lånade pengarna var/är tänkta att användas för att ”stabilisera” svenska bankers vårdslösa utlåning vid en eventuell bankrun (att bankkunder tar ut sina besparingar ifrån banker av rädsla för en bankkollaps/konkurs antingen till följd av betalningsinställningar/konkurs av icke kreditvärdiga låntagare; om ni kommer ihåg Swedbanks situation i Baltikum för något år sedan, eller att bankerna tagit alldeles för stor risk vad gäller fractional reverve banking/kapitaltäckningsminimering och detta på grund av uttag inte räcker för utstående lån. Bankkunder kan även, i avsaknad av rädsla för bankkonkurser, välja att ta ut sina pengar för att köpa silver och guld som skydd emot hög inflation (i modern tid vid exempelvis de Argentinska ekonomiska kriserna med en 10-20 % inflation per månad, 200 % inflation juli 1989 och 5000 % inflation för helåret 1989), då bankerna helt saknar alternativ till ett reellt inflationsskydd.

Vid en bankrun eller för mycket lån som måste avskrivas på grund av låntagares betalningsinställningar/konkurs så kommer delar av valutareserven att lånas ut till krisbanker till i princip obefintlig ränta i förhållande till den risk som det innebär att låna ut dem för att bankerna själva ska klara sig igenom elddopet. Ytterst så kan och kommer den svenska staten inte att tveka att ta över och helt förstatliga banker. Ni har väl inte glömt Carnegie, som var en investeringsbank och som övertogs i ett naffs, november 2008. Även om dess undergång i realiteten enbart skulle ha drabbat ett fåtal välbärgade personer om staten inte gett nödlön ifrån början. En svenssonbank som Swedbank skulle tas över ännu snabbare även om de flesta kunder inte skulle drabbas om de har insättningar som uppgår till maximalt 100.000 Euro, vilket ersätts av den staliga insättningsgarantin. Staten vill till varje pris undvika ett användande av insättningsgarantin eftersom att det, med rätta, skulle ge upphov till misstroende emot bankerna och ytterst leda till bankruns.

De 10 miljarder svenska kronor som nu lånas upp i utländsk valuta kan inte vara annat än en direkt konsekvens av riksdagens beslut att godkänna utlåningen av 100 000 000 000 svenska kronor med 0,1 % i ränta till IMF.

Under finanskrisen har Riksbankens deltagande i IMF:s olika lånearrangemang ökat i omfattning, vilket inneburit att valutareserven tagits i anspråk. Riksbankens utlåning till IMF uppgick vid utgången av 2009 till 5,7 miljarder kronor. Vid utgången av 2010 var utlåningen 7,9 miljarder kronor för att vid utgången av 2011 uppgå till 11,5 miljarder kronor. Under 2012 förväntas utlåningen öka ytterligare, kanske med så mycket som 100 miljarder kronor extra. 100 miljarderslånet som riksdagen godkände är en lånegaranti, vilket innebär att IMF bestämmer hur mycket av de 100 miljarderna som de vid varje givet tillfälle vill låna.

Den 15 December 2011, Veckorapport 2011-12-15, hade Riksbanken fordringar på IMF på 34 924 000 000 svenska kronor. Det ska bli intressant att se hur mycket det kommer att öka, vilket ni kan se på Riksbankens redovisning av den löpande balansräkningen.

Riksgälden ska alltså låna upp 10 miljarder svenska kronor i utländsk valuta. En intressant fråga är till vilken ränta det kan tänkas bli?

En kvalificerad gissning är att upplåningen sker i Euro och eventuellt en liten del i USD. När man teoretiskt sett beräknar lånekostnaden för ett nytt lån för en redan skuldsatt, statsskulden på 1 134 536 886 451 SEK (1 134 miljarder) 31 januari 2012, så kan man göra det på två sätt:

– Marginalkostnaden
Dels kan man titta på vad det skulle kosta Riksgälden att låna upp 10 miljarder på den nuvarande statsskulden. Eftersom att vi inte vet om någon löptid så kan vi utgå ifrån tidigare praxis. Passande nog har Riksgälden nyligen lånat upp 13 miljarder svenska kronor i Euro i tre år för vidareutlåning till Riksbanken. Räntan blev 0.725 %. Enligt enligt Riksgälden var räntan på lånet på en ”ny rekordlåg nivå” varvid det är svårt att se att räntan kommer att bli så mycket mindre i framtiden när Riksbanken måste låna ut resten av de utlovade 100 000 000 000 och Riksgälden ytterligare ökar statsskulden. Snarare så kommer lånekostnaderna för alla skuldsatta länder att stiga, när investerare blir allt mer medvetna om inflationen.

Utgår vi ifrån att det nya 10 miljarderslånet blir på samma villkor och löptid som lånet ovan så borde räntan bli ungefär densamma. Ränteskillnaden mellan Riksbankens utlåningsränta och Riksgäldens inlåningsränta blir då: 0,725 – 0,1 = 0,625 %.

Skulle IMF utnyttja hela lånegarantin samt Riksbanken och Riksgälden finansiera det med lån så skulle det innebära en direkt svensk subvention på: 0,00625 x 100 000 000 000 = 625 000 000 svenska kronor (625 miljoner) i enbart räntekostnad per år. Om vi naivt utgår ifrån samma rekordlåga ränta. Dessutom så har Riksbanken genom Riksgälden fram till 2011 redan lånat 86,7 miljarder kronor i utländsk valuta. Till en ränta som måste ha varit högre än den ”rekordlåga” räntan vad gäller lån i Euro. Men det räcker ju uppenbarligen inte till för att Riksbanken ska kunna intervenera på finansmarknaden.

– Sammanvägd lånekostnad
Ett annat sätt är att se kostnaden för alla lån som en kostnad oavsett om det var det första lånet man tog eller sista lånet, eftersom att priset på det sista lånet även är en funktion av de tidigare lånen/skuldsättningen. Man skulle alltså även kunna använda statens snittlånekostnad för att beräkna lånekostnaden.

Några retoriska frågor?
Hur kan man kalla lånat kapital för en reserv?

Hur kan svenska politiker vara så befängda att det ger ett godkännande att låna ut pengar till IMF som de måste låna upp, till mer än 7 gånger utlåningsräntan som naturligtvis inte är någonstans i närheten av att täcka den löpande inflationen, (då den inte ens täcker finansieringskostnaden)?

Det går nog knappast att framhålla hur sjukt det är att behöva låna pengar till en kostnad av mer än 7 gånger i inlåningsränta än vad man får i utlåningsränta för att kunna låna ut pengar till någon annan som sedan lånar ut dem till 400-600 gånger högre ränta till någon som inte bara är illikvid utan även insolvent (i och med att de inte vill sälja av sina tillgångar för att betala sina skulder, vilket enbart är möjligt när det gäller suveräna länder som inte lyder under vanliga konkurs- och utmätningslagstiftning). Förlusten som Riksbanken – Riksgälden gör, hur täcks den upp? Naturligtivs antingen direkt på skattsedeln eller genom en indirekt skatt på all utsående svensk valuta genom inflation.

Stefan Ingves i sveriges radio innan riksdagens godkännande
Enligt reportern ska Stefan Ingves ha sagt att: Det handlar om lånegarantier som kanske inte kommer att användas, eller bara en del av summan. Oftast blir det så att det man lånar ut tenderar att bli mycket mindre än själva lånelöftet. Det kan bli en god affär för Sverige. 100 miljarder kronor motsvarar ungefär 5,5 procent av de 200 miljarder euro som EU lånar till IMF. Det är betydligt mer än den svenska kvoten eller andelen i IMF som ligger på 0,93 procent. Men räntan kan bli bra mellan 4 och 5 % och lånet garanteras av fondens medlemmar.

Räntan som vi nu vet blev 0,1 %, ”bara” 400-500 gånger mindre än vad som getts sken av innan riksdagen gav sitt godkännande. En bra affär?, inte ens om räntan varit 4-5 % hade det varit en bra affär, utan en mycket dålig affär. Att lånet garanteras av IMF:s medlemmar förtar inte faktumet att de svenska skattebetalarna bjuder krisländerna på ett ”räntefritt” lån som Riksgälden lånar upp till 7 gånger utlåningsräntan och som lök på laxen lägger hela den löpande kostnaden för inflationen på de svenska skattebetalarna.

Beslutsprocessen är mycket kännetäcknande när det gäller myndighetsbeslut; där kostnader alltid underskattas (ett utmärkt exempel: Hallandsåsen eller i sort sett alla infrastruktursatsningar) och intäkter konstant överdrivs (exempelvis den senaste momssänkningen för restaurangnäringen). När politiker har fattat ett beslut så väljer politikerna att inte rota vidare i saken. Inte ens för att rätta till felaktiga beslut på felaktiga grunder och avkräva ansvar, utan istället fortsätter de på den inslagna vägen för att ”rädda ansiktet”. Den mänskliga naturen stipulerar att den sämsta användningen av pengar/resurser får man när andra personer spenderar andras pengar/resurser på andra personer.

Som bekant är politikerna lösning på skuldkrisen (för stora skulder, budgetunderksott, överspendering) i Europa eller USA: mer lån och skulder för att man ska kunna fortsätta med budgetunderskott, spendera mer än vad man har och skjuta problemen på framtiden. Till och med ett dagisbarn förstår att man inte löser ett problem med en för hög skuldsättning med mer lån. Som om en alkoholist skulle lösa sina alkolholproblem med mer sprit. Istället handlar allt om att skjuta problem på framtiden för att kunna bli omvalda tills det inte går att skjuta problemen längre fram och först då påstå sig ha en lösning på problemen. En lösning som antagligen kommer att innebära att alla får det lika dåligt.

Allting har tecknet av ett pyramidspel, med den skillnaden att korten är öppna för alla att se vad som försiggår. Det gäller bara att öppna ögonen och använda hjärnan istället för att lyssna på personer tillsatta för framföra teorier kring att man kan skapa välstånd och hög levnadsstandard genom att låna i alla evighet. Resultat blir inflation; att alla som har arbetat upp besparingar för pension eller framtida konsumtion blir beskattade på sin köpkraft för att betala andras konsumtion med lånade pengar. Allt detta möjliggörs genom FIAT-valuta. Det genom världshistorien mest lämpade sättet att skydda sig är att bevara sin köpkraft i saker som politiker inte kan trycka eller skapa ur tomma intet. Det enklaste sättet att skydda sig är att löpande investera i silver och guld för att inte riskera hela sitt framtida levebröd på FIAT-valutors ”värdebeständighet”. Guld och silver kan ingen politiker skapa ur tomma intet. Om västvärlden hade haft en riktig monetär guld/silver-standard och en fri marknad så hade dessa problem aldrig kunnat uppstå. En sådan standard kommer vi nog inte se förrän västvärlden antingen förlorar sitt oljeberoende ifrån mellanöstern, så att vi inte längre har behov att betala för reella tillgångar med värdelösa FIAT-pengar eller när allmänheten genom marknaden kräver en monetär guld/silver-standard.

Vad är valutareserven till för?
Riksbanken: ”Valutareserven tjänar två syften. Den ska i första hand kunna användas för att uppfylla Riksbankens åtaganden. Reserven ska kunna användas till att ge tillfälligt likviditetsstöd till solventa svenska banker, till att fullgöra Sveriges del i Internationella valutafondens (IMF:s) internationella långivning, och till att vid behov intervenera på valutamarknaden. Dessa åtaganden innebär begränsningar i hur valutareserven kan placeras. En stor del av valutareserven bör hållas i de valutor i vilka likviditetsstöd kan bli aktuellt. Därutöver bör reserven hållas i tillgångar med låg likviditetsrisk, det vill säga i tillgångar som snabbt kan omvandlas till reda pengar.

I andra hand ska valutareserven ge Riksbanken, och i slutändan staten, god avkastning i förhållande till den risk som tas. Detta innebär att valutareserven kan utformas på ett annat sätt än vad som motiveras enbart av Riksbankens åtaganden. Valutareserven får dock inte placeras så att möjligheterna att utföra Riksbankens uppdrag äventyras.”

Länkar till Riksbankens lånebeslut:
Pressmeddelande: Riksbanken fyller på valutareserven
Beslutsunderlag: Valutareservens storlek återställs